onsdag, oktober 3

massor att lasa om forsta dagarna i aix


nu sitter jag och Tobbe pa ett internetcafé har i Aix, fast skrivit har vi gjort utan internet ett tag. sa nu klipper jag och klistrar. Vi borjar starkt med en dikt.
29 September
En blick in i en kvinnas näsborrar.
En dikt av Tobias Söderlund och Annika Bäckström

Vi slog fast tidigt
Att platsen var vacker
Vi kände pulsen av världen
Och av städerna runt om oss

Men allt är inte vackert

Ibland hamnar man på ställen
Man inte tänkt sig
De gör att man vrider sig i ångest
Och äcklas av tillvaron
Man önskar innerligt att
Man valt en annan plats
Ett annat tillfälle

Än framför en kvinnas
näsborrar.


29 Septenber
Något vi skriver på nio minuter i Bryssel


Vi har kommit till ett märkligt ställe. Vi ser kissande pojkar tillsammans med coca cola flaskor. Det känns inte naturligt för oss, vi som är vana vid ett klimat där alla kissar inomhus.
Den här flygplatsen, får oss att känna samma känsla som man får av att gå i ett luciatåg. Anledningen stavas rullband.
Tänk om livet vore som ett rullband. Att man åkte fram genom världen utan minsta ansträngning.

Vi vet inte riktigt om det är den här flygplatsen, eller om det verkligen är så att rullbanden gör världen en liten smula vackrare.
Flygplatsen är helt inredd i grått och vädret utanför är målad med samma pensel. Men det betyder inte att det känns grått. Det är nog som de säger att grå är höstens modefärg, på kläder, inredning och väder. Accentfärgerna på flygplatsen är främst de gula lysande skyltarna vi ser.

En kvinna placerade sina fötter bestämt på ett rullband, fel rullband. Hon blev rädd, vände om sprang snabbt tillbaka och hoppades att ingen sett henne. Det gjorde vi, vi skrattade.
Ur en fotografisk synvinkel fungerar flygplatsen utmärkt. Ur en sportjournalistisk synvinkel ser flygplatsen ut som en förstoring av Axa sportcenter, inglasat.
Det är kontrasterna mellan våra tankar. En konstintresserad blondin och en sportfanatisk brunett.

30 september
Ett högt pris för att få en intressant start på resan

Vi anlände till Marseille flygplats, inte alls lika imponerande som den i Bryssel, men den hade toaletter och en informationsdisk där vi, på engelska, frågade efter en buss till Aix-En-Provence. Vi blev hänvisade runt hörnet där vi hittade en skylt och på några minuter kom det en buss. Mannen bakom ratten saknade några tänder på sidan och var jätteglad. Han sa att ja, det här är bussen till Aix när vi frågade och såg allmänt förvirrade ut.

De första träden vi såg var palmer, min stora tjocka sjal åkte snabbt av i den 21gradiga värmen.
Väl framme i Aix hoppade vi av, tog ut våra enorma väskor (som faktiskt vägde för mycket och att vi skulle betala på hemresan sa kvinnan bakom incheckningsdisken i Bromma) och började kämpa med dessa genom Aix och när vi till sist kom fram till Hôtel Paul var vi blöta i svett, dels på grund av värmen, dels på grund av ansträngningen.
Vi möttes av en relativt kortvuxen fransos med grå mustasch. Vårat rum låg två trappor upp och vi fick återigen bära våra väskor.
Vi skulle betala i förskott och tog fram våra plånböcker, trodde jag. För min var försvunnen och tanken på att jag är helt hopplös blev ännu mera verklig. Jag pratade med fransosen på hotellet som sa att jag borde gå till busstationen direkt innan de stängde. Tobias fick betala och sen gick vi, kanske 4 gånger så snabbt, ner till busstationen igen. Lång kö till informationen som gav mig ett telefonnummer till flygbussarna. Jag skickade ut Tobias att fråga busschauffören i en av bussarna som just stannat. Han var väldigt snäll och frågade i bussradion om någon i de andra bussarna hade den.
Precis efter honom kom bussen vi hade åkt med, busschauffören utan tänder viftade glatt med min sjal och min plånbok och jag blev glad igen. Det var tydligen en äldre dam som kommit fram med dem.
Mina 90 euro + 100 svenska kronor var dock försvunna. Några svenska enkronor hade blivit lämnade kvar.
Kanske lärde jag mig nåt, att jag en gång för alla ska sluta tappa bort saker och ting, antagligen inte. Jag kommer nog aldrig lära mig.

Vi gick i alla fall tillbaka till vårt spartanskt inredda rum på Hôtel Paul, duschade och begav oss ut för att leta mat. Vi hamnade på ett närliggande Subway, fast det var ingen Susanne som jobbade där.
"Quelle pain?"
"Du salade?"
…och så vidare. Vi valde inte rätt ställe för att slippa försöka förstå franska och vad "Vill du ha den varm eller kall?" betyder på franska kan jag inte nu heller. Så det fick hon fråga på engelska, vilket hon hade lite problem med.

Vi gick runt runt i aix centre, Aix är en riktigt mysig stad men lite medelhavssunkig sådär.
Hittade nästan till skolan, men inte riktigt. Sen gick vi hem, föll raklånga ner i våra sängar och somnade nästan direkt.



1 oktober
"This town is full of shit."


Dagen började sent, vi sov så länge vi orkade och steg upp vid tolvsnåret. Gick ut, hittade en butik där vi köpte varsin macka och en äppeljuice och letade sen upp en park där några australiensare kastade en rugbyboll tillvarandra. Den ena hade en flickvän med en lite bäbis.
"Catch the ball, bébé!" Ropade den ena till bäbisen som sprattlade med benen.
Vi tittade på de två männen som kastade bollen när vi åt våra mackor, svettades i värmen och insåg att vi antagligen satt oss på ett myrbo. Sen kom jag på att jag skulle kontakta min franska vän Benoit så jag skickade iväg ett litet sms. När vi var på väg från parken ringde han upp och vi bestämde oss för att mötas på Cours Mirabeau.

Efter det så fick vi guidad tur runt hela aix-centre "Here’s a fountain… here’s another fountain…" Tydligen så har aix över hundra fontäner, de är överallt!
Något som också är överallt är hundskit. Benoit sa att "This town is full of shit" och det stämmer absolut. Dessutom ställer de bara ut soporna direkt på gatorna. Sen kommer det en stor sopbil körandes på de smala gatorna och plockar upp dem.
På tal om smala gator fick vi se en konsekvens av det idag då en bil skulle svänga runt ett hus, gjorde det lite för tvärt och den bakre bildörren fick sig en rejäl buckla när bilen tvärstannade mot väggen.

Vi spontangick på bio vid halv fem och såg Michael Moores "Sicko" med fransk textning. Det var en bra film, konstig biosalong. Den var liksom väldigt smal och lång med en rätt så liten filmduk som satt högt uppe. Svårt att förklara, men ungefär så såg den ut. En kille några rader framför oss hade en stickad mössa. Vi förstod inte alls hur det kunde gå till en så varm dag som detta.
Efter filmen skulle vi leta upp någonstans att äta, franska restauranger är smått omöjligt att hitta i aix, dessutom kostar maten en hel del. Vi hamnade till sist på ett ställe med crepes och en ung kypare som försökte vara rolig, jag och Tobias fattade ingenting. Benoit förstod, men tyckte inte det var speciellt roligt.

En huvudrätt och efterrätt med crepes var gott och vi satt där till ungefär 22. Benoit gick till sin busshållplats och jag och Tobias gick återigen hem till Hôtel Paul där vi nu har plockat ihop våra grejor inför inskrivningen till skolan i morgon.

Idag spelade dessutom Frankrike och Georgien en match i Rugby world cup. Frankrike vann stort. Jag fattar inte så mycket av rugby, men fick en snabb förklaring av Benoit. Man måste passa bakåt, springa och röra marken bakom den där linjen och den måste samtidigt röra kroppen. Då får man 3 poäng. Sen ska man sparka bollen över de där två pinnarna. Man får bara gå på den som har bollen och det måste vara från midjan och uppåt.
Alla affärer har skyltningar med rugbyteman nu, så det är lätt att se att det är en stor sport här.
Pratade dessutom med Benoit om någon konstkvällskurs. Han påstod att hans skola hade såna så jag ska väl traska dit någon dag och kolla in det.

1 oktober
Vi har blivit med lägenhet (och på franska tangentbord måste man hålla ner shift för att skriva en vanlig punkt.)


Idag steg vi upp riktigt tidigt på Hôtel Paul. Funderade vad det berodde på att våra hår liknade något som kunnat sjunga flerstämmigt i ”Carrie” eller ”Final Countdown”. Vi funderar fortfarande på om det är luftfuktigheten, vattnet eller kanske bara det att duschen har så dåligt tryck att inte schampot tvättas ur ordentligt.

Vi skulle infinna oss på skolan 09.00 och det gjorde vi självklart, till och med med massa minuter tillgodo. (det kanske är tur att jag har Tobias med mig som ser till att jag inte kommer för sent och slutar vara lika hopplös som tidigare)
Vi fick sätta oss hos en dam som efter att vi sagt Bonjour och allt det där sa ”Ah, ni er svenske.” Vi fick till vår stora lättnad prata lite svenska. Vi skulle vara tillbaka senare på dagen för att göra testet.

”Har ni noen lejenhet?” frågade hon och vi sa nej och hon sa att det skulle vi fixa. Fransyskan i bordet bredvid tog över, berättade om en lägenhet, Studio Apartement, som hennes mamma hyrde ut. Den låg bara en bit längre ner på kvarteret så vi gick för att titta på den och bestämde oss för att ta den.

Sedan försökte vi hitta oss till ett ställe söder om stadskärnan där vi skulle köpa en hemförsäkring. Norskan hade ritat vägen lite fel så vi virrade runt ett bra tag. Vi mötte en äldre man som undrade om vi letade något. Vi sa namnet på gatan, men han hade fortfarande ingen aning men försökte titta på kartan. Jättesöt, jättehjälpsam och en del fransk.

Vi gick en bit till och efter ett tag åkte kartan upp igen. Då kom en gammal kort tant utan tänder i överkäken, en mössa med någon slags brittisk pin på. Även hon försökte hjälpa oss men hade inte heller någon aning om var gatan låg. Hon frågade var vi var ifrån och sa den meningen hon kunde på vårt språk ”Jag pratar inte svenska” och skrattade. Hon berättade om hur hon hade varit i Sverige och ridit på isen. Sen bytte hon till engelska och sa ”… sometimes I made mistakes and went trough the ice” och skrattade igen, sa sedan hejdå och önskade oss lycka till. Vi tror hon var en utvandrad britt eller en väldigt berest fransyska. Vilket som var hon jättehärlig.

Tillslut hittade vi, med hjälp av en man som vi tror påstod att han var döv (tror vi, vi förstod inte riktigt) rätt gata och kvinnan bakom disken pratade absolut ingen engelska. Men vi klarade det tillslut.
En yngre kille i dreads, en såndär mössa och stora kläder frågade om han kunde hjälpa oss och att det bara var att säga till. Han trodde vi var tyskar, det var vi inte.

Tillbaks till hotellet, sova en stund, packa ihop grejerna, skriva prov.

Provet var egentligen inte så svårt och bestod av ljud och bilder och texter med tomma rutor. Som sista uppgift skulle man på tre rader skriva hur man sa när man skulle söka lägenhet. Min blev ett skämt fast tiden gick ut när jag korrekturläste det. Franska tangentbord är helt omöjliga att förstå. Där A brukar sitta sitter Q, för att skriva siffror måste man hålla ner shift. Det konstigaste av allt är att man även måste hålla ner shift för att skriva en vanlig punkt EN VANLIG PUNKT?! MED SHIFT!? Helt ologiskt. Det är som om de tror att man skriver kolon oftare än en punkt. Det gör man väl inte ens i Frankrike?

Sedan efter lite problem med nycklar fick vi oss in i lägenheten med våra grejor. Lägenheten är rätt liten, ett rum med ett matbord, två stolar, ett slags databord och två hyllor. Själva rummet och kokvrån delas av med en slags bardisk och två stolar. Det har ett litet kylskåp, gasspis, tvättmaskin och några hyllor. Sover gör man på loftet där det finns en dubbel bäddmadrass liggandes på en grå heltäckningsmatta.

När vi började titta närmare på lägenheten upptäckte vi hur ruskigt skitig den var. Den förra hyresgästen hade inte bara lämnat kvar en massa damm utan också skinkbitar från en pizza på en hylla, en Lucky Luke playstationskiva under sängen och en gammal t-shirt i tvättmaskinen.

Jag tror inte de har något som kallas flyttstädning i Frankrike.

Nu har vi i alla fall städat lägenheten, torkat väggar (de har inte vattenfast färg på alla väggar…) och litegrann flyttat in.

Benoit kom förbi och hälsade på. Han var imponerad av priset, läget, att vi kunde få den så snabbt och så vidare. Han sa dessutom att den här är en av de renare lägenheterna han sett. ”You’re so lucky!” upprepade han många gånger och tog sig an att få ut all is ur frysen.
Benoit

Benoit följde med oss för att äta lite middag och tog oss till ett ställe med mackor. Inte som Subway eller något sånt ställe, utan mer franskt kan man säga. Jag tog ”Le hamburger Vegetarien” och det var något liknande hamburgerbröd med kanske 3 sorters ost i, tomat och lite grönsaker och jättegoda pommes frites på sidan av. Tobias åt en varm baguett med pommes inuti och lite andra grejer. Efter en hel kvälls städning var det underbart gott.

Benoit tog oss sedan till det ställe där folk från hans skola brukar hänga och ha lite fest. De var inte så många där vilket gjorde honom lite besviken. En man med färgglatt hår och säkerhetsnål i örat hälsade glatt med det där som man ska lära sig i frankrike, kindpussarna. Jag tänkte bara ”hoppas jag gör rätt, hoppas jag gör rätt” Det tror jag kanske att jag gjorde. Tobias fick nöja sig med att skaka hand med folket.

Mannen med håret hade en hund med sig, den hette ”Broma” som betyder skämt och vi berättade att det hette en flygplats i Sverige.
Någon tjej berättade en historia ruskigt snabbt på franska, försökte hänga med men jag förstod nog inte mer än ett ord i minuten.

Vi stannade en stund, sen begav vi oss till hotellet för vår sista natt där och Benoit gick hem till sig.


2 oktober
Annika Bäckström & Tobias Söderlund
29 rue Bedarride
13100 Aix-En-Provence
FRANCE

Vi checkade ut från hotellet och gick till lägenheten för att vänta på Annie, damen vars mamma ägde lägenheten, och Elisabeth, norskan som är med för att vi ska förstå vad det är vi pratar om. De kom, vi skrev under en massa och betalade en månads hyra i förväg och en depositionsavgift för samma pris. Annie såg mina teckningar och berättade om hennes son som studerade konst. "Hon vill presentere dig för sonen sin" sa norskan och jag sa "ok" mer franska konstnärsstuderade vänner är bara en hel massa bra.

Vi har städat upp lägenheten ändå lite mer nu. Vi åt våra två första måltider i lägenheten idag. Färskpasta, tortellini, till lunch och crépes till middag allt tillsammans med lite morötter Tobias köpte igår. Vi är fortfarande lite rädda för gasspisen och dess följder om vi skulle råka lämna gasen igång. Måste nästan skriva en lapp om det och sätta upp ovanför diskbänken. Annars kanske det går illa.

Vi satt i en park mitt på dagen och läste böcker och ritade, ni får gissa vem som gjorde vad. Jag kom hem med världens bästa solbränna; ballerinabrännan. Ni vet den från skorna.
Efter middagen ringde Benoit och sa "Do you want to go to a vernissage? It’s cool I think You will like it" Så vi gick dit för vi hade inget annat för oss ikväll och fick se något naivistiska teckningar och lite paintballskottaktiga oljemålningar. Någon kom fram och pratade med mig, på franska. Jag förstår delvis men de pratar så fort! Dessutom är det omöjligt att uttrycka sig ordentligt själv på franska. En av männen hade bott i Norge och varit i Stockholm någon gång. Den ändå äldre mannen presenterade mig för en Holländsk dam i tron om Sverige och Holland ligger nära varandra. Jag och damen sa att så inte är fallet sen skrattade vi lite och jag drack lite mer av rosévinet som serverades. En annan dam sa "C’est trés fort, trés trés fort!" Om vinet och jag nickade lite och höll med. Längre in i samtalet vågade jag inte gå utan att veta vad jag skulle säga.



konsekvensen av ballerinaskor
Vi åt varsin liten marängbakelse innan vi spatserade ut från lokalen och de alldeles för färgglada tavlorna.
Nu har vi bäddat sängen i de pastellfärgade sängkläderna vi fått från Annie. De är verkligen jätterosa! Med vit spets dessutom! I morgon måste vi stiga upp 06.00 för en timma senare kommer folk från kommunen och ska… städa..? eller något i den stilen. De ska i alla fall göra något med badrummet och köket, troligtvis kolla upp och fixa till litegrann. Men vi får se vad som har hänt när vi kommer tillbaka.

På torsdag kommer Annie förbi med en clic-clac (bäddsoffa, så vi slipper sova i samma säng), une lampe (lampa, det är inte så mycket till ljus här nu), des tasses (muggar så vi kan dricka te!), och en lite större kniv (jag har ingen aning om vad det heter, jag hade ritat en på listan istället)
Vi har kollat lite på franska telefonabonnemang idag. Det är lite klurigt för om man köper refillkort så räcker de bara en bestämd tid. En 10 euroskort kanske räcker i 12 dagar och en 20 euro i en månad. Det är lite klurigt så jag vågade inte fixa det idag. Ska göra det snart för nu har varje samtal kostat mig 50kr/styck nästan. I alla fall de jag pratat med mamma med. Så går det inte att ha det.
Skriv gärna ett brev till oss!

Tobias skulle bli jatteglad av ett brev. Jag med.

2 kommentarer :

  1. Jag ska skriva ett brev! Var säker! Det var det första jag tänkte på när jag såg adressen. Och allt känns som en film eller nåt. Ni är i FRANKRIKE :O och ni gör allt själv! Jag är också glad att Tobbe är med och håller koll på dig Annika ;)

    SvaraRadera
  2. Det låter ju som ni har det riktigt bra! Vilken snäll lägenhetsägare också som fixar en massa saker till er. Clic-clac och allt! Låter som ni har haft tur. Och en massa häng med en massa konststuderande...! Jag MÅSTE nog komma å hälsa på å gå på venisage och gå å dricka café au lait (kaffe med mjölk är bäst i frankrike, kaffe utan mjölk är bäst i Honduras;)

    SvaraRadera