söndag, februari 17

Hon kan få vem hon vill (bara om hon visste om det, och nu ska hon få veta.)


I skellefteå är man bekant med alla, i alla fall på långt avstånd. Och precis så är det med den här mannen som satte sig mitt emot mig på Balsac igår.
- Jag skulle gärna vilja börja kallprata med dig.
- Jaha?
- Ja, fast jag tycker egentligen inte om att kallprata..
- Men då gör vi väl inte det då och går in på de djupa sakerna direkt.

Och han frågade mig vad min största passion var, min innersta hemlighet. Han berättade om lite kärleksproblem och vi pratade om The Game av Neil Strauss och vi pratade om gemensamma vänner.

- Har hon kommit hem nu?
- Ja hon kom hem för några veckor sen.

Och sen fortsatte det i en stor kärleksförklaring som senare innefattade alla som satt vid bordet.

- När hon går in i ett rum är det som att tiden stannar. Hon lyser riktigt, mer än någon sol. Och hennes leende, det är helt fantastiskt. Sen så är hon trevlig också, jättetrevlig, och snäll.

Killen som satt brevid mig har flickvän, men tillslut kunde han inte låta bli att erkänna det.
- Ja, hon är faktiskt helt underbar.

- Hon är inte en såndär man drar hem från krogen, hon är en såndär man gifter sig med. Men jag kommer aldrig kunna få det, hon är för bra.

- Annika, är det normalt att sakna någon man bara träffat kanske åtta gånger?

Vi fortsatte i alla fall prata om henne, lovprisade henne. Och jag kunde ju inte annat än hålla med, för det är ju sant det de sa, om min alldeles egna fröken Frost, Julia Berglund.

0 kommentarer :

Skicka en kommentar