söndag, november 2

ta mig till kärlek, ta mig till dans


Vi såg Håkan och det var lika bra som man hade kunnat tro att det skulle kunna vara. Vilt var det dock och vi hann se början av ett slagsmål (ni vet sånt typiskt när två killar försöker stirra ut varandra och någon står emellan och försöker hålla isär dessa), tjejer som trillade omkull på marken och inte fick sig upp för någon dansade på deras hår, några tjejer som drogs ut ur folkhavet med orörliga ben och en mängd människor som hoppade och dansade och var väldigt överförfriskade.
Kanske var det på grund av den överpeppade publiken som herr Hellström mest körde lite lugnare låtar. Fast de fanns ju där alla popklassiker också, såklart. Och dansadet tog nog aldrig riktigt slut. Bra var det!

2 kommentarer :

  1. åh, håkan! Jag vill också se håkan!

    SvaraRadera
  2. Men det finns få saker jag längtar till så mycket som tills alla de där bokstäverna har blivit ljusgrå.. Det är en härlig lättnad när projekt blir klara, och en jobbig känsla när det känns som att det aldrig ska bli klart. Men vi närmar oss sakta, väldigt sakta.

    SvaraRadera