torsdag, maj 6

Skymningssagor



En gång ritade jag en stor tavla sittandes på knä i min lägenhet i Skellefteå. Jag döpte den till skymningssagor och mer var det inte med det just då.

En annan gång i en stad i Värmland sökte en ung man efter inspiration på internet till en affisch och kom att tänka på det gamla barnprogrammet och skrev in det i sökfältet.

Mailet hade namnet ”En komplimang och en förfrågan” och det var allt var det var. Han sa att mina illustrationer var fina och frågade vilket typsnitt jag använt.
Jag svarade tack och att det hette Elephant.

Vi mailade, och han skrev välskrivna brev, precis sådana jag tycker om. De var trevliga att läsa, roliga att skriva. Men de handlade aldrig om något särskilt.

En gång fick jag aldrig något mail, men det var inte mer än att jag tyckte det var synd på en så bra brevvän.
Det gick en månad innan svaret kom och han bad så mycket om ursäkt och sen skickade vi några mail fram och tillbaka igen.
Men jag började praktisera på en reklambyrå och glömde helt bort de där mailen igen.
Och på samma vis, en månad senare. Skämdes jag när jag satte mig ner för att skriva igen så för att gottgöra mitt misstag skrev jag en låt och spelade in, en förlåtlåt med gitarr och sång.

Klockan var natt och det var en torsdag i början av juni när jag tryckte på skickaknappen. I samma sekund plingade det till och ett mail hade kommit till mig.
Det var inget svar på det mail jag skickat, utan ett mail från honom för att återuppta den långa tystnaden, skickat i exakt samma sekund. Jag vet inte jag, men chanserna för att det ska hända känns inte stora.

Kvällen efter fick han ett sms och under natten pratade vi åtskilliga timmar, natten efter likaså, smsen strömmade genom telefonen.
Det hade gått en vecka innan vi träffades och innan dess hade han råkat säga att han var så förälskad i allt och hela historien vi byggt upp och det kändes lite läskigt. För precis så var det, och när det är så kan väl vad som helst gå fel.

Han åkte hem med tåget till sina föräldrar i Norrland och jag körde den lilla röda bilen rakt ut i sommaridyllen. Jag minns så väl hur jag körde förbi varenda kurva försiktigt för att vara beredd på att se honom längs vägen, jag valde musik till något som inte skulle vara alldeles för konstigt, men ändå bra. Och då kom han gående i en blå jacka och gamla solglasögon som skiftar färg av solen och en bukett plockade skogsblommor från diket.

Vi kramades när vi kom fram, jag snubblade på trappsteget till stugan. Vi gick ner till sjön där vi satt ett tag innan vi gick en promenad i skogen och besteg berg av blåbärsris. Det började regna och vi hade bara ett paraply, jag pratade om kramar och efter lite betänketid sa han att ”…därför tycker jag att vi ska kramas nu”. Så där stod vi i regnet under ett paraply och jag lade mitt huvud på hans bröst.

Vi gick tillbaka, skrattade, kramades. Han lyfte mig i luften och sen skrattade vi lite mer.

Två dagar senare hälsade han på mig.
Vi satte oss på en bänk vid Skellefteälven. Jag sa att jag tyckte om honom. Han sa att han tyckte så oerhört mycket om mig och sen kom den första kyssen av många miljoner fler.



Och det är historien om hur vi träffades.

29 kommentarer :

  1. Så himla fint!
    Jag är glad för din skull!

    SvaraRadera
  2. Åh så vacker! Jag älskar att höra hur par träffades, och detta var nog en av de finaste!

    SvaraRadera
  3. Jag ar sa himla dalig pa att kommentera men idag kunde jag inte lata bli. Din blogg ar alldeles fortraffligt underbar. Ditt satt att skriva och beskriva, dina bilder, alla sma bitar vi far ta del av... AH! Jag ar totalt beroende och blir lika super inspirerad varje gang. Tack for en fantastiskt mysig blogg, Annika! :)

    SvaraRadera
  4. en undar historia som fick mig att gråta lite grann för det är så fint!

    SvaraRadera
  5. åh så fint Annika, ni verkar passa så oerhört bra ihop!

    SvaraRadera
  6. Åh. Det där var det finaste i kärleksväg jag läst på himlans länge. Dör!

    SvaraRadera
  7. Åh, det finns verkligen inget jag älskar med en "hur-vi-träffades" historier! Superduperfint!

    SvaraRadera
  8. Nu blev jag tårögd. Så fint.

    SvaraRadera
  9. Ibland känns allting så påhittat (på ett bra sätt, inte ett dåligt). Det är liksom för idylliskt. T.om. det här. Det är liksom något annat än en "öh, vi drog hem till honom efter krogen och jag blev kvar där.."

    SvaraRadera
  10. Det där var så fint att jag bara vill läsa om det om och om igen. FINT!

    (och tack för bra blogg. en sån där man återkommer till varje dag!)

    /mathilde

    SvaraRadera
  11. Ah, det hér var deilig å lese rett etter jeg hadde stått opp og snart skal i vei til skolen å lese til eksamen :) takk!

    SvaraRadera
  12. Åh, jag ryyyser så fint var det, man blir alldeles varm i kroppen av din historia. Den får mig att tro på ödet.

    SvaraRadera
  13. Så fin historia! Påminn varandra om den om och om igen ifall vardagen och tiden grumlar minnet... :)

    SvaraRadera
  14. Gud vad fint, nästan så att man tror på kärleken igen!

    SvaraRadera
  15. Jag fullkomligt dör va fint!

    SvaraRadera
  16. vad fantiskt fint, annika! det är du verkligen värd.

    SvaraRadera
  17. det är sådana här historier som ger en hopp, fasligt vackert.

    SvaraRadera
  18. Grymt vackert! Jag kan läsa den om och om igen! /L

    SvaraRadera
  19. Vilken genomvacker historia! Jag vet inte om jag ska gråta över alltihop eller bli glad för att sånt faktiskt händer. Men jag vill hälsa grattis till att ni hittade varann, och tacka så mycket för väldigt fin läsning, önska er all fortsatt lycka till, säga att bilden på er var så fin och att det var den som fick mig att stanna upp och läsa den tillhörande texten, samt tillägga att jag är himla glad att jag gjorde det.

    SvaraRadera
  20. jäklar.... fasen vad gulligt! :D blev helt varm om hjärtat!

    SvaraRadera
  21. Wow! Var det så ni träffades? Så romantiskt. Önskar er allt gott.

    SvaraRadera
  22. Bloggade lite om det också: http://wheelforcemedia.blogspot.com/2011/05/sa-fint.html

    SvaraRadera
  23. vad härligt att läsa! och vilka fina bilder du tar dessutom. jättefin blogg, verkligen!

    SvaraRadera
  24. Vet du, jag tänkte på det senast idag. Jag tänkte så, att i huvudet kan man hitta på alla möjliga makabra, fantastiska, slumpartade och underbara möten med en underbar människa. Men så tänkte jag att det är synd, att det inte blir så mer än på film. Och så läste jag det här, och tänkte att nej, jag tar tillbaka allt jag tänkte då. Och så spolade jag tillbaka.

    Så tänkte jag och du är fantastisk och du skriver fantastiskt och det här var det vackraste jag läst.

    SvaraRadera
  25. Det här var bland det finaste jag har läst. Är lite tårögd och ryser.

    SvaraRadera
  26. Åh vad jag älskar kärlek och tillfälligheter! Vilken fin historia ni har, tack för att du berättade! Skellefteå och Värmland går bra väldigt bra ihop, fråga min mamma och pappa

    SvaraRadera