onsdag, oktober 6

Får jag lov?



Hemma hos Anna finns det en samling Hemmets journal som vi satt och tittade i. Studerade de gamla reklamannonserna och härmade radioröster från förr. Sen hittade jag en fin liten insändare som hette "Får jag lov?" skrivet av en Inge. En fin hyllning till dansen (och möjligen lite till de omtumlade flickorna).

Hemmets Veckotidning 17 oktober 1958

"Jag gillar att dansa, att virvla omkring på dansgolvet med en flicka i min armar. Då svävar jag bort från det vardagliga till ett himmelrike, som tyvärr bara finns, så länge musiken håller det vid makt. Men med ens beslutar sig musikanterna för att släppa ner en mot marken igen. Det där avbrottet kan gå lite för hastigt, så att man inte riktigt hinner med utan blir kvar i sin drömvärld, när man stöter samman med någon annan som är på väg tillbaka till sitt bord. I en sådan situation är det lätt att få ord om sig, att man är drullig.
Inte förstår jag de personer, som slutar dansa just ett par takter, innan stycket är slut. Det är just de sista takterna, som jag älskar att utnyttja. Inte är det precis behagligt att se folk hunnit väga den sista tonen på tåspetsen. Det finns förresten många sätt att avsluta en dans. En del människor låter dansen liksom dö ut i brist på näring, när musiken upphör att ljuda. Andra svänger om för fullt, ända tills de upptäcker att det är tyst på estraden. Då stoppar de upp, inte helt olikt ett tåg, som nödbromsas. Känner månne någon av mina läsare igen sig? Eller kanske hör ni till dem som låter er bäras fram i allt vildare svängar tills flickan yr och omtumlad faller i era armar? I så fall, mina herrar, slutar verkligen dansen på ett utomordentligt sätt!

Damer var det ja, Medan vi herrar efter att ha dansat ett par danser, är fullständigt utmattade och glada att få vila en stund vid bordet tillsammans med en coca-cola eller annat drickbart, kan de annars så ömtåliga och spröda kvinnovarelserna oförtrutet fortsätta att svänga om. De kan dansa en hel kväll utan uppehåll. Visserligen utnyttjar de en hel del små knep, som underlättar dansandet för dem. De knepen kan vi herrar inte gärna ta till. För hur skulle det se ut, om jag placerade min kraftiga arm om min dams hals och lät henne bära mig över golvet? Vi karlar tvingas då och då att så släpa på våra danspartners. Det är visserligen det angenämaste arbete man kan drömma om... men. Även den starkaste hjälte grips ibland av att be sin flicka stiga upp på hans egna skor, så att friktionen mot golvet ska minskas och det ska bli lättare att tränga sig fram i mängden. Tyvärr brukar det dock bara ha den effekten, att flickan hänger sig ännu hårdare fast och med ena tåspetsen gör förtvivlade försök att hänga upp sig på förbipasserande herrars knäveck! Då återstår bara att med ett bestämt grepp pressa ner henne mot golvet igen. Dit har hon nått, när hennes tå sparkar till ens ömmaste liktorn.
Men inte heller är det särskilt kul, när flickan virvlar och far en eller ett par meter ifrån en. Då vet man ibland inte riktigt, vem man dansar med. Fast... råkar man få fel, kan man ju alltid hoppas, att det blir tillfälle att byta igen!
Har jag glömt något som ni skulle vilja veta eller ha nytta av att läsa? Hur man skall bjuda upp? Vet ni att det är mycket enkelt. Gör damerna till viljes och behandla dem med den aktning och artighet, som tillfället kräver. Gör ni det, kommer de att visa upp de glada och trevliga miner, som vi mår så gott av att få se. Lycka till!

Inge"

3 kommentarer :

  1. Åååååååååååååhhh!!! <3

    SvaraRadera
  2. Vilken kille den där Inge! Texten får mig att vilja veta om vad som hände i resten av hans liv!

    SvaraRadera
  3. Åh så himla fint! Här läst din blogg ett riktigt bra tag nu, och lägger härmed till dig i min länklista! Du är ju så himla bra, världens bästa förebild ju!

    SvaraRadera