måndag, september 5

Om cyklar och tomater



Jag hade nog aldrig haft en bästa vän, inte en sådan som man paras ihop med direkt, sådär så man skulle säga våra namn nästan som ett och att jag ibland fick hennes namn och hon fick mitt. Sen flyttade jag hemifrån och fick en vän alldeles nära.

Vi drack varm choklad och smoothies och pratade om precis allt när vi satt på mitt tak, eller hennes brygga vid älven. Hon brukade laga makaroner med ketchup mitt i natten ibland och sent om nätterna cyklade vi över tomma torg och förbi den rosa kyrkan smått berusade efter sommarens fester och jag sov alltid i den gula soffan i vardagsrummet.

Men då kom hjärtekrossaren och sen kom gråten. Och jag fortsatte gråta så länge att jag egentligen inte kunde gråta mer, och då grät jag lite till. Förvånad men fascinerat frågade hon hur många tårar som egentligen kunde rinna ner för mina kinder. Sen en dag stod hon i min hall och gjorde likadant. Hon sov inte, hon åt inte, hon visste inte vad som var fel och det gjorde ingen annan heller.

Vi blev ovänner och ingen visste varför, vi slutade vara med varandra utan att någon sa något. Och när vi väl började prata igen hade det gått för lång tid och vi hade hunnit bli några andra än de de var då vi cyklade genom staden med kjolarna kittlandes vid knävecken, på väg hem till ett tak och en kopp varm choklad.

4 kommentarer :

  1. åh vad fint annika. det är så sorgligt att visa saker tar för lång tid för att vänskapen ska hinna med.

    SvaraRadera
  2. fint skrivet. har upplevt precis samma sak.

    SvaraRadera
  3. åh vilken timing att första kommentaren var från en hanna. jag vet inte, jag tror att det var mycket som hände de där åren och vi blev nog inte ovänner med varandra ens i närheten av hur mycket jag blev ovän med mig själv. och jag tror att jag tycker om bubblor alldeles för mycket när jag inte tycker att jag duger.

    jag tror att det mest var ett stort missförstånd alltihop. en gång sa du att jag inte ville ha din hjälp och då ville jag mest bara plocka lös ditt huvud från dina axlar och kasta ner det för gatorna, ungefär som i den där reklamen med studsbollarna i san francisco du vet, med jose gonzales i bakgrunden. fast inte på ett elakt eller mordisk sätt, bara på ett skaka om-sätt.

    fast nu blir det ju lite löjligt att skriva en massa saker här, när vi borde ta ett tåg till varandra och ligga i gräset och prata en sista gång innan det blir höst istället.

    men jag tror att det var mitt fel, att det blev som det blev. fast det var inte meningen. det var aldrig meningen.

    SvaraRadera
  4. Det var nog mitt fel också, som inte riktigt orkade ta hand om och massa annat. Men det är i alla fall tur att det var då och att vi tycker om varandra igen och jag har en soffa nu som du får sova i när du vill.

    SvaraRadera