söndag, mars 31

Pannkakor, piggelin och allt det andra


Allt som var och allt som inte blev. Det är det som är sorgen, det är det som gör ont i kroppen.
Att de drömmar som fanns då slutade finnas och därför inte kunde bli på riktigt, att de känslor som en gång var försvann.

Jag låg i sängen i mitt flickrum några veckor efter att vi träffats första gången. Som tolvåring hade jag hängt upp självlysande stjärnor i fiskelinor från taket. Jag låg säkert en halv dag och tittade på dem och jag kunde inte röra mig. Jag var så kär att det kändes som om jag skulle gå sönder om jag rörde mig en enda millimeter.
Du var min musketör, det var så vi sa det.

Andra gången du hälsade på mig hoppade du från en höjd och vrickade foten. Hela natten låg du och hade ont och jag sov på ditt bröst. På morgonen var det bättre.
Du sjöng för mig i köket när du lagade pannkakor. Du sjöng om att vi skulle bli gamla tillsammans och jag har nynnat på den sången i nästan fyra år och sen åt vi piggelin i parken.
Jag sa att jag tyckte om dig och du sa att du såg det på mina ögon. Jag minns att det nästan brändes bakom dem.

Du stod på tågperrongen och jag satt på tåget. Jag hade börjat gråta redan innan och slutade aldrig riktigt.
Jag flyttade till dig för inget annat skulle någonsin fungera.
När du somnat så drog du mig till dig och höll om lite mer.

Du tog hand om mig när jag grät, när jag skakade och skrek. Du gjorde varm mjölk och höll om mig när hela kroppen gjorde ont. Du var stor och jag var liten, du var stark och jag var svag. Jag tror du kunde allting, till och med hoppa jämfota över staket.

VI flyttade mellan städer men du var alltid viktigast för mig. Jag kände att all min gråt infekterade varenda lägenhet men det gick bra så länge vi flyttade därifrån. Sen började det kännas som om all gråt hade infekterat oss.

Vi blev bäst tillsammans när andra var med. Jag var bara ledsen när vi var ensamma och ingen annan fick någonsin se. Jag vände på kuddarna med mascarafläckar när någon kom på besök.

Vi köpte en lägenhet och vi skulle få vårt, vi kunde bo här precis hur länge vi ville. Det blev ett stort projekt och jag målade och byggde när du jobbade sent.

Sen när allt började lugna ner sig var den rädslan jag haft i flera år inte bara en rädsla utan den var faktiskt på riktigt och den här gången kunde jag inte sluta tänka på det.

Jag sov inte längre nära dig, jag sprang inte till dörren och pussade dig hejdå. Det där som brukade finnas fanns inte längre och jag som alltid sagt lite mer än vad jag borde sa allting till dig.


Det dåliga samvetet sitter strax ovanför hjärtat, kniper till i halsen ibland. Mot dig, mot alla som tycker om dig, mot alla som sa att vi var fina tillsammans, mot mig själv.
Det känns rätt (det har även du sagt att du tycker), som ett bra beslut, men även det gör att det dåliga samvetet kommer och tar över ibland.


Jag blev aldrig stark och du blev aldrig svag, förutom den natten jag sa att det var slut.



24 kommentarer :

  1. Sista meningen. Dör.
    Kärlek till dig, fina du.

    <3

    SvaraRadera
  2. För mig så var det också jag som lämnade,, och jag känner igen mig i precis allt du skriver,,, Och det blir bättre även om det är svårt att tro där i mörkret, <3

    SvaraRadera
  3. Det här gör ont i hjärtat men är så himla fint och sant.

    SvaraRadera
  4. Så fint skrivet... Stor kram. <3

    SvaraRadera
  5. otroligt fint hur du skriver om något så fruktansvärt. jag hoppas att det dåliga samvetet kommer å försvinna och lämna ett utrymme för någonting nytt och positivt kvar.

    SvaraRadera
  6. Åh vilken gråt som kom när jag sista meningen kom. Finaste Annika, du, han och ni klarar allt. Ta hand om er. Att göra slut är en sorg.

    SvaraRadera
  7. kram fina fina du. kände också sådär när jag var tvungen att göra slut sist och var så himla ledsen. att älska men inte vara kär.

    SvaraRadera
  8. Väldigt fint skrivet.

    SvaraRadera
  9. Så himla starkt och utlämnande och vackert. Du är en stor inspiration Annika, ta hand om dig!

    SvaraRadera
  10. Jag var med om samma sak för ett par år sedan. Vi var bästa bästa vänner, vi gjorde allt ihop och hade så sjukt roligt jämt jämt. Vi var exakt likadana och jag var så lycklig. Sedan slutade jag vara kär efter tre år som sambos, det kom smygande men var till slut helt uppenbart. Jag har fortfarande dåligt samvete för det ibland, känner att jag var en dålig människa som gjorde slut och inte kämpade. Vi slutade ses och har knappt träffats sedan dess, jag tror det förvärrar det. Nu har jag både fästman och bebis och det känns väldigt "då" men som sagt så följer samvetet med kanske pågrund av att vi inte fick något bra avslut. Försök att få det, tror det hjälper båda två även om man kanske inte vill ses just nu.
    Kramar till er!

    SvaraRadera
  11. Ah men jäklar. Nu kom det en tår på jobbet. Så jobbigt <3

    SvaraRadera
  12. Fröken Svår3 april 2013 11:20

    Så vackert skrivet Annika, du är stark =)

    SvaraRadera
  13. Blir helt tårögd. Det är så sorgligt när känslor försvinner (min största skräck). Kram du är himla bra!

    SvaraRadera
  14. Den som vågar lyssna på tårarna är starkast. Klart det gör ont som fan, det är okej.
    Du är otrolig, större än du tror. Tack för allt ärligt <3

    SvaraRadera
  15. finaste du. kramar i massor!

    SvaraRadera
  16. Gud vad fint skrivet, även sorgligt.
    Men det är så här en del av livet är <3

    SvaraRadera
  17. Finaste Annika! Så otroligt fint skrivet. Jag känner igen mig. Det dåliga samvetet ger sig. Det är bara att påminna sig om att man omöjligt kan stanna kvar bara för att vara snäll. Det blir absolut ingen glad av i längden. Du är modig!

    SvaraRadera
  18. torkar tårar med baksidan av handen och snorar i tröjan

    SvaraRadera