måndag, maj 27

Försvunna fräknar


Vi börjar denna vecka med en jättegammal saga jag skrev en gång i tiden. Skulle tro den är ungefär fem år gammal, men passar bra nu när solen kommer fram och ger lyckligt lottade prickiga kinder. Försvunna fräknar heter historien och är riktigt ordentligt naiv.



Ibland kände hon i sina fickar för att se om de fanns där. Ibland bläddrade hon igenom varenda sida i alla hennes böcker för att se om hon någon gång använt dem som bokmärken.


Fräknarna hade börjat försvinna för några månader sen. Först närmast öronen, sen på kinderna. Då hade hon blivit rädd och stannat hemma, skyllt på feber. När hennes favoritfräken på näsans vänstra kant en morgon var borta slutade hon kliva upp ur sängen. Hon gick inte ens ut för att hämta posten.


Hon låste dörren med dubbla lås och drog ner persiennerna. Hon slutade svara i telefon ut i fall att fräknarna trillade av och ramlade ner i luren, åkte i väg med samtalet.


Hon försökte ersätta fräknarna.
Hon målade med en tunn pensel men färgen hamnade på kudden när hon sov, hon provade med strössel men det lämnade ett jämt lager av socker i hennes ansikte. Hon stansade hål på alla papper hon kunde hitta och tejpade fast pappersprickarna på kinderna, vid öronen och på näsans vänstra kant. Men inget kunde göra henne lika glad som de riktiga.


Hon slutade hoppas, slutade tänka och satt stilla i sin pinnstol och tittade på väggen.


Väggen hade inga fräknar heller, den var lika tråkig som henne.



Det knackade på dörren.


Han sa att han var hennes granne och undrade om hon hade mjöl att låna honom. 
Hon lyssnade inte.
Hans ansikte var fullt av små prickar på kinderna, vid öronen och den finaste på näsans vänstra kant.
Han hade stulit hennes fräknar.


Hon började förfölja honom och skrev en lista på allt han gjorde.


- Du bor i mitt hus, visst? sa han en dag när hon stod bakom honom i kön till posten (Hon skulle såklart inte skicka något. Hon skulle bara se till så att inte fräknarna lämnade landet).

Hon nickade.



Han bjöd henne på piggelin och de gick genom parken.
De kastade macka vid den konstgjorda dammen. Han vann, nio studsar.
De gick tillsammans hem för de bodde trots allt i samma hus. När han log såg fräknarna ut att dansa vid hans mungipor.


Hon stängde dörren och drog upp persiennerna. Det låg runda pappersbitar över hela golvet. Hon sopade ihop dem för de behövdes inte mer.

- De behövde nog bara någon att tycka om. sa hon och räknade prickarna i ansiktet.
På kinderna vid öronen och den finaste på näsans vänstra kant.


SLUT.

12 kommentarer :

  1. Åh vad fint. Kommer inte ens på några ord. Mysig berättelse. Vad jag skulle vilja ha den på bok!

    SvaraRadera
  2. Gud, vad fint Annika! Du är riktigt duktig!

    SvaraRadera
  3. Vilken söt berättelse!

    SvaraRadera
  4. SÅ fantastiskt fin berättelse!! <3
    När kommer den ut på bok så man kan köpa den!?

    SvaraRadera
  5. Vilken fin berättelse (från en som brukar svära över sina fräknar). Vore underbart att få köpa den på bok.

    SvaraRadera
  6. Men åh så fin, du är fantastiskt bra!

    Jag skulle vilja passa på att berätta om ett projekt som jag håller på med i skolan, en produkt som passar den kreativa som vill kicka igång inspirationen. Kanske är busenkelt för dig.:)
    Jag har tillverkat en produkt i tio exemplar som nu ska säljas. Min produkt passar den som vill ha en rolig present att ge bort, gillar att skapa eller bara vill ha en kul grej. Läs gärna mer här: http://klotterboken.wordpress.com/

    Tack för att du tog dig tid att läsa om mitt projekt! :)

    Vänliga hälsningar
    Marie

    SvaraRadera
  7. Vilken fin saga :) Gjorde mig på gott humör!

    SvaraRadera
  8. Så fin! Likte veldig godt første illustrasjonen, skulle gjerne hatt den på veggen!

    SvaraRadera
  9. söt och fin saga! du e så duktig Annika!

    SvaraRadera
  10. Underbar! Tänkte direkt att den här skulle bli bok och då skulle jag köpa minst en :)

    SvaraRadera