fredag, september 20

Små stolar

Jag bygger små små stolar till Judits dockhus, virar ståltråd tills fingrarna får sår. Det är så det brukar vara, den där kreativiteten och skapandet som jag alltid haft. Händerna är torra och nagelbanden trasiga av alla olika material jag ger mig på.

Under detta år har inte alls varit så och ni som läst den här bloggen vet att det blev många förändringar första kvartalet och de har tagit hårt. Den meningslöshet som har upptagit varenda del av kroppen har tagit sig ut i fingertoppar som inte velat skapa och i ben som inte vill göra något alls. Det tappade självförtroendet (som i och för sig försvann långt innan) ligger någonstans långt borta i något hörn i väntan på att jag ska ta mig dit och plocka upp det igen. För jag vet att det finns där.

I omgångar känns allt meningslöst, ibland gråter jag, ibland är jag arg och ibland bara orkar jag bara inte hålla emot. Ändå får jag höra ibland, från olika håll, att mitt grundmående verkar stabilare, bättre än innan allt hände, att jag är gladare och att någonstans så vet jag nog egentligen att det som hände var bra.
Jag mår bäst när jag gör, när jag skapar och håller på och även om det kan verka meningslöst så gör de där små små stolarna och golvet av glasspinnar att jag känner att jag kan och jag vill göra mer. Förhoppningsvis gör det att det där skrothögen i hörnet som kallas självförtroende kommer lite närmare, men det kanske tar lite tid.



9 kommentarer :

  1. Du kommer hitta självförtroendet igen Annika! Jag saknar alla dina illustrationer och plock som du brukade göra, du inspirerar! Men sådana här avbrott i livet brukar ta tid att läka. Du ska se att vid nästa vår kommer du vara nästan helt återställd.

    SvaraRadera
  2. Känner igen mig jättemycket. Gick från att skriva absurda mängder text dagligen till att inte kunna skriva alls. Nu börjar jag sakta hitta orden igen och sliter med det andra också.
    Det tar tid. Det får väl göra det.

    SvaraRadera
  3. Den där (jävla!!!!) meningslösheten har tagit över mitt liv också. Hemskt.

    SvaraRadera
  4. Jag är på ungefär samma ställe. Självförtroende som gömmer sig och varje gång jag tror jag hittar gömmer det sig bakom ytterligare ett hörn, en vrå, en dörr. Skolan är klar, pojken är borta, vännerna känns främmande och staden känns inte som min längre. Och jag vet inte längre vem jag är.

    SvaraRadera
  5. Åh! Du som är så fin som en ljuvlig blomma och begåvad som få!
    Alla ord i mitt huvud vill bara ut, trösta! Plocka upp dina skärvor, så sköra!

    Det ordnar sig, jag lovar!

    <3

    SvaraRadera
  6. Från en främling till en skapande själ, kanske behövs kontraster i livet i bland för att ha ny myllad och näringsrik jord att växa ur?!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Ta din tid Annika, det blir bättre! Under tiden väntar jag med spänning på att se vad du hittar på för fint när självförtroendet kommit tillbaka, hejar på dig!

    //Linnéa

    www.thewildrose.se

    SvaraRadera
  8. Sofia Jespersen21 oktober 2013 13:38

    Jag ville bara säga att jag tycker att du är fantastisk, verkligen helt jävla fantastisk.

    SvaraRadera