måndag, maj 27

Försvunna fräknar


Vi börjar denna vecka med en jättegammal saga jag skrev en gång i tiden. Skulle tro den är ungefär fem år gammal, men passar bra nu när solen kommer fram och ger lyckligt lottade prickiga kinder. Försvunna fräknar heter historien och är riktigt ordentligt naiv.



Ibland kände hon i sina fickar för att se om de fanns där. Ibland bläddrade hon igenom varenda sida i alla hennes böcker för att se om hon någon gång använt dem som bokmärken.


Fräknarna hade börjat försvinna för några månader sen. Först närmast öronen, sen på kinderna. Då hade hon blivit rädd och stannat hemma, skyllt på feber. När hennes favoritfräken på näsans vänstra kant en morgon var borta slutade hon kliva upp ur sängen. Hon gick inte ens ut för att hämta posten.


Hon låste dörren med dubbla lås och drog ner persiennerna. Hon slutade svara i telefon ut i fall att fräknarna trillade av och ramlade ner i luren, åkte i väg med samtalet.


Hon försökte ersätta fräknarna.
Hon målade med en tunn pensel men färgen hamnade på kudden när hon sov, hon provade med strössel men det lämnade ett jämt lager av socker i hennes ansikte. Hon stansade hål på alla papper hon kunde hitta och tejpade fast pappersprickarna på kinderna, vid öronen och på näsans vänstra kant. Men inget kunde göra henne lika glad som de riktiga.


Hon slutade hoppas, slutade tänka och satt stilla i sin pinnstol och tittade på väggen.


Väggen hade inga fräknar heller, den var lika tråkig som henne.



Det knackade på dörren.


Han sa att han var hennes granne och undrade om hon hade mjöl att låna honom. 
Hon lyssnade inte.
Hans ansikte var fullt av små prickar på kinderna, vid öronen och den finaste på näsans vänstra kant.
Han hade stulit hennes fräknar.


Hon började förfölja honom och skrev en lista på allt han gjorde.


- Du bor i mitt hus, visst? sa han en dag när hon stod bakom honom i kön till posten (Hon skulle såklart inte skicka något. Hon skulle bara se till så att inte fräknarna lämnade landet).

Hon nickade.



Han bjöd henne på piggelin och de gick genom parken.
De kastade macka vid den konstgjorda dammen. Han vann, nio studsar.
De gick tillsammans hem för de bodde trots allt i samma hus. När han log såg fräknarna ut att dansa vid hans mungipor.


Hon stängde dörren och drog upp persiennerna. Det låg runda pappersbitar över hela golvet. Hon sopade ihop dem för de behövdes inte mer.

- De behövde nog bara någon att tycka om. sa hon och räknade prickarna i ansiktet.
På kinderna vid öronen och den finaste på näsans vänstra kant.


SLUT.

söndag, maj 26

Ett picknickkalas


I fredags var jag bjuden på picknickkalas i Uppsala


För Hanna fyllde år!


Eller, okej, inte helt sant. Hennes kille gjorde men hon passade på att få ha sitt kalas några månader i förväg. Gemensamt fyllde de 77 år (för Kristian hade missat att fira sin 25 årsdag så den räknades in också, 25+25+27år)!


Deras vänner kom med ett fantastiskt paket.


Här är det riktiga födelsedagsbarnet Kristian


Det var tårtor


presenter


och filtar.


Någon öppnade bubbel och prickade Hannas glas på studsen.


När sommarsolen sedan började tacka för sig


Så gjorde jag det med och tog cykeln på pendeln tillbaka till stan. Att kunna ta cykeln till Uppsala va, så himla bra. Det känns som att sträckan är bra mycket kortare då.

torsdag, maj 23

Trumslagarfråga



Hej Annika!
Jag har precis börjat spela trummor i ett band och har aldrig suttit framför ett trumset förut.
Tänkte få fråga hur länge du spelat och om du har några bra tips/tutorials? 
 /Sofia

Svar:
Hej Sofia!
Sedan tisdagen den femte februari i år har jag spelat trummor. Alltså lite mer än tre månader. Vi repar en gång i veckan i Sensus lokaler, men jag slog på stort och köpte mig ett digitalt trumset så jag kan öva hemma också (men ärligt talat så är det tusen gånger tråkigare så jag gör det sällan). Innan den femte februari i år så hade jag aldrig suttit vid ett trumset, inte vad jag kan minnas i alla fall.

Jag har turen att spela i ett band där en spelat trummor sedan barnsben. Han ville dock ta gitarren istället så de satte mig på trummorna och jag har således fått en privatlärare som säger åt mig vad jag ska slå på. Det är jättesvårt, men lär mig successivt mer och mer. Jag hade till exempel väldigt svårt att göra annat med fötterna än med händerna tills för några veckor sedan.

Saker jag lärt mig under denna korta tid:

1. Håll inte trumpinnarna för hårt! Det är de som ska göra jobbet. Jag råkar ofta hamna med pekfingret ovanpå pinnen, det är fel. Den ska ligga lätt mellan tummen och pekfringret.

2. Armarna ska vara en bit ut från kroppen, då blir det mindre jobbigt.

3. Våga slå hårt på trummorna (fick höra första repet att tjejer oftast inte blir bra trummisar för att de inte vågar slå hårt

4. Slår du på cymbalen ska även bastrumman vara med.

5. Det är svettigt.

Något av det svåraste för mig personligen var att försöka övervinna perfektionisten i mig (visste inte hur stark den var förrän jag satt vid trummorna). Jag har aldrig spelat trummor tidigare, alltså är det helt fantastiskt att vi faktiskt kan spela musik ihop, som ett band. Att jag över huvud taget kan hålla takten är makalöst, men jag ville inte acceptera det och blev ledsen när det blev fel. Sen blev jag ledsen för att jag blev ledsen och ville inte vara med. Barnsligt, ja, men så blev det. Tyckte det var jobbigt att det hördes så mycket när jag gjorde fel. Nu går det bättre och jag har lärt mig att bli lite argare och slå lite hårdare när det blir fel och att prova lite mer egna grejer och vi har pratat om det i bandet, försökt hitta en nivå och ett mål som gäller oss alla.

Ett tips är att kika på tabbarna till trummorna som finns på Songsterr.
Det här var första låten vi spelade ihop, sen spelade vi denna och sen denna.
Nu skriver vi egna låtar och det är sjukt kul.

måndag, maj 20

Hemmaloppis!


Vi har sålt lägenheten och jag ska flytta ut. Dock har jag inte någonstans att bo än och i och med att min jobbsituation är jobblös så kommer jag nog vara uppe i norr mycket i sommar.

För att få börja om på nytt och för att rensa så tar jag inspiration från Joanna Grubbström som i vintras anordnade en loppis hemma i vardagsrummet. På nationaldagen så kommer jag att ha ställt upp diverse pryttlar, pinaler, kläder, skor och lite egentillverkade smycken och prints som finns i mina lådor. Det kommer nog vara priser på allt från en krona till tusen riksdaler (men mest i första hälften)

Jag gjorde ett facebookevent, så om ni vill komma attenda det! Det är så jag ska veta ungefär hur mycket folk jag ska vara beredd på och hur mycket fika det ska finnas. Jag kommer försöka lägga upp lite bilder på sånt jag säljer där också. Här är länken dit.

torsdag, maj 16

Senaste tiden ur telefonen


Jag har varit rätt inaktiv här och knappt fotat någonting med min vanliga kamera. Men jag tänkte att vi tar en liten titt hur det har sett ut genom telefonen istället. På instagram heter jag annikan, dvs. Annika i bestämd form.

Great Works spelade fotboll mot andra byråer och jag gick dit som publik, det slutade dock med att mina fotbollsfötter (som egentligen inte tyckte så mycket om fotboll när det begav sig) inte kunde hålla sig ifrån så jag hoppade in på sista matchen. Jag gick på bio med mig själv en eftermiddag och såg Oz the great and powerful. Den var precis som jag ville att den skulle vara och perfekt när det kändes som att en verklighetsflykt behövdes.


Mamma och bror var på besök när min syster fyllde år. Vi bjöd barnen på pannkakor hemma hos mig. Till höger är en mycket svår skulptur jag satte ihop.


Hårdare saker: Min allra, allra första avslagna trumpinne. Det känns stort. Näsblodet var inte efter slagsmål utan helt enkelt efter en förkylning.


En dag träffade jag upp Anna och David och tog såklart med den bakande donnan till ladurée och tog den instagrammigaste bilden jag någonsin tagit tror jag.


Jag har införskaffat två halsband! Det till vänster är från H&M (fast avkortat för att sitta rätt) och den hängande kaninen kommer från Monki.


Matilda bjöd på brunch på Reimers en av de där varmaste dagarna. Judit och jag matchade i blårandigt (bild från Matildas instagram)


En dag satte jag upp håret och, som en vän brukar säga, fastnade i gardinen.


Min bild "Men kom då!" är med på ledarsidan i nr. 4 av tidningen Älskade Hem och till höger är från när jag var på en spelning med underbara Wintergatan. En sån där spelning man ler rakt igenom, resten av publiken med, och när man går hem efteråt finns det en sådan där känsla av matthet och eufori som bara kommer efter en riktigt bra spelning.


Sist men inte minst: Jag har köpt en cykel! Ett företag som har hand om cyklar från förrådsrensningar och liknande sålde ut det sista de hade i söndags, många behövdes fixas med och denna fick jag för 280kr. Jag har mekat lite med den och bytt däck och slang och ska byta trampor (en saknas). Sen ska jag och min Crescent glida omkring i sommarstockholm

onsdag, maj 15

idag gillar jag feminism och sånger om rymden


En Blommig Tekopps blogginlägg om American Apparel och hur de visar upp hur en unisex-skjorta ska bäras av en män respektive kvinnor. American Apparel är väl knappast kända för att visa upp de bästa bilderna av kvinnor, men tydligheten i att det är samma plagg gör det snäppet läskigare.

Läs: De är bra på Unisex de där American Apparel. Jävligt bra.


Och på samma tema revolten mot facebook och deras syn på vad som är stötande material och vad som inte är det och sidan 33 anledningar som visar på varför feminism behövs.


Sen till en helt annan sak som jag bara blev alldeles glad av: Commander Chris Hadfield inspelning av David Bowies låt Space Oddity, ombord på den internationella rymdstationen.

måndag, maj 13

En timme tar en vecka här


2000-talets bästa svenska låttext utsågs av PSL och Babel och det blev en av mina absoluta favoritlåtar: Isarna av Säkert! Annika Norlin är mycket mycket värd priset

Läs mer om det här och en stilanalys av låten.



Och de skulle väl aldrig ha hittat låten om det inte var för mitt förslag på Rättviseförmedlingens facebooksida. Ja, vi säger så.