torsdag, januari 16

Tillbakablickstorsdag: Hannannika

Jag hälsade på Hanna i helgen, men det kommer mer om det i ett senare blogginlägg.
Vi blev kompisar någon gång på gymnasiet under tiden vi båda skrev mycket, fotoade mycket och skapade mycket. En gång tappade vi varandra, men är tillbaka ganska mycket igen trots att det var något visst med den bästa-kompis-vi-är-oövervinnerliga-relationen vi hade då.
Hanna hittade en text hon skrev till mig när vi var 17-18 år och den var så fin att jag grät en skvätt och vill dela med mig av den. Jag har tur som haft, och har, henne som min person och hoppas alla får ha det så någon gång.

Såhär var det för åtta år sen för två tonåringar i Skellefteå:

jag har en konstnärskompis
som heter annika
hon andas kreativitet
och ritar bilder på kosmonauter
som flyger i rymden
och äter piggelin

en kväll var hon här
hade sytt en ny röd klänning
bedårande och med puffärmar
och vi drack hallonsmoothies på bryggorna
och hon spelade munspel
och jag tittade på himlen
och tänkte att förra sommaren
var den sämsta i mitt liv
men samtidigt den bästa
för det var i juli förra året
jag först träffade annika

hennes foton kan få mig att gråta
och att dricka varm choklad i hennes lägenhet
i den gröna soffan,
under kartan av Paris
där jag tror hon egentligen hör hemma
är att ta en paus från
alla måsten och borden
och vi kan planera
en oslagbar framtid
och när musiken klingar från högtalarna
under de ryska dockorna
verkar allt så möjligt
och jag har en Leonard-tröja som hon tryckt
och jag tror
att hon blandat något magiskt i färgen
för varje gång jag har den på mig
känns fötterna mycket lättare att lyfta
och jag vet att hon tror
att jag är mest hyperaktiv av alla hon träffat
men det är bara
för att hon har inte förstått
att det bara är konsekvenser
vad som händer med mig
när hon är nära

hon är min överskottsenergi

1 kommentarer :